Archive for december 2010

Amerikanska blåbärsmuffins

BÄSTA RECEPTET Kan inte påstå att jag är särskilt bra på att baka, men dessa blir faktiskt alltid bra. Dessutom går det snabbt! Ett kanonrecept på supergoda muffins helt enkelt!

125 g margarin 2 ägg 1 dl mjölk 5 dl mjöl 1 tsk vaniljsocker 2 tsk bakpulver ½ tsk salt 2 ½ dl djupfrysta blåbär

Ugn: 200 grader

Blanda socker och smält margarin. Rör ner resten och avsluta med bären. Grädda i ca 20 min i muffinsformar i muffinsplåt. Det blir 12 st.

Bären kan bytas ut mot rivet skal från en citron, äppelbitar i kanel eller kakao och hackad choklad.

Dela med dig!
  • Facebook
  • TwitThis

Årets rimstuga

-för den som inte ville, hann, kunde fixa jul och klappar!

TOP-FEM-LISTA:

Sim-sala-bim! Det blev ett rim!

Tänk vad bra du slapp, varenda liten klapp!

Granen står så grön och grann i skogen. Glömde även resten, god vana trogen.

Tomten kom och gick. Ingen klapp vi fick.

Med lite klapp och lite klang, får klappen nytt sammanhang!

Dela med dig!
  • Facebook
  • TwitThis

Hur en fusktomte avslöjas!

anno 2005

En högst oroväckande diskussion har börjat att dominera vid middagsbordet om kvällarna, nämligen huruvida jultomten finns på riktigt eller inte. Varifrån barnen 5, 7 och 10 år gamla har fått indikationer på att det hela i själva verket eventuellt är fiffel och båg, vet vi inte. Vi misstänker dock att det har sin onda rot i prat med klasskompisar.

Förra året uttryckte barnen fortfarande sin oro över att ”pappa” skulle missa tomten igen-

-Se nu till att du har snus hemma pappa, så att du inte behöver springa ut och köpa på julafton, sa ett av barnen, och eftersom de även är goda kontrollanter var det bara för pappa att ladda upp med en hel stock i skafferiet. Nu kom det sig visserligen att tomten missades i alla fall då pappa mitt i julfirandet var tvungen att skjutsa hem syssling Kalle efter jullunchen… -Ja men tomten kom ju tidigare än vanligt, sa pappa förtvivlat. Det kunde ju inte jag veta…

I år har pressen på att pappa ska vara på plats och träffa tomten varit större än någonsin, men till vår stora förskräckelse har vi plötsligt blivit satta på pottan då femåringen för ett par veckor sen kläckte ur sig: -Jag vet vem tomten egentligen är! Det är du pappa!

Som en löpeld har sen den nya teorin spridit sig och barnen har många tydliga exempel på hur de kommit på det: -Jo, för en gång såg jag ditt hår under luvan pappa.

Jo, visserligen stack något fram en gång, men då var det barnet i fråga bara två och hur hon kan minnas något sådant är för oss obegripligt. Fast det är klart, den julen videofilmades flitigt…

-Och den där tjocka magen tomten har, det är egentligen en kudde. Det vet jag för magen var mjuk när jag kramade honom, säger nästa barn och pappa blir högröd i ansiktet.

-Och ditt det dära skägget syntes!

-Men pappas har ju inget skägg, påpekar jag men ingen utom pappa själv hyser minsta intresse över mitt inlägg.

-Och tomten hade likadana ringar som du har, fortsätter istället vår minsta, men då tar pappa strid för det vet han med bestämdhet att tomten inte har. Efter egen erfarenheten som barn vet vi nämligen hur viktigt det är med de små detaljerna och tomten som brukar komma till oss har inga ringar, däremot glasögon… Vi försöker att tona ner diskussionen så gott det går, men redan känns det att påpekanden som ”om du inte är snäll kommer inte jultomten” har börjat att tappa sitt fotfäste.

Vid läggdags frågar ett av barnen:

-Mamma, vad är det för skillnad mellan att ljuga och att luras? Jag förklarar med halvtaskigt samvete så gott jag kan, för lögner är minsann något som inte under några omständigheter accepteras under vårat tak. Samtidigt känner jag barnets osäkerhet, där logik möter ”inlärd sanning” och känner nästan vemod över att de blivit så stora och kloka.

-Men finns tomten på riktigt? undrar hon igen. -Tomten kommer till dem som tror på honom, svarar jag smått undvikande men ändå hyfsat diplomatiskt, och barnet somnar nöjt i ett tillstånd där saga möter verklighet.

Vid middagsbordet nästa kväll får vi veta att snart är det den första december och då kommer hustomten med paketkalender till alla barnen. ”Hustomten” består av en liten handstickad docka som brukar dyka upp någonstans i mitten av november för att hjälpa riktiga jultomten (som givetvis har jättemycket att göra den här tiden på året) att hålla extra koll på barnens snällhetsgrad. Att hustomten skulle kunna vara något annat än en hustomte, t.ex. en docka, ifrågasätts inte. Däremot går diskussionen om den riktiga tomten igång igen.

Pappa sitter vid bordet och det märks att han börjar bli riktigt besvärad. Framför allt börjar den där ”speciella delen” av julafton att kännas jobbig och det verkar inte spela någon roll vad varken han eller jag säger eller vilka motbevis vi presenterar. Slutligen frågar han rakt ut: -Men hur är det nu då? Tror ni på tomten eller inte? Sjuåringen lyser upp med hela ansiktet och svarar: -Vi tror på dig pappa!

PS. Undvik allt videofilmande. Bevismaterialet kommer att granskas in i minsta detalj.

PS2. För eventuella klasskompisar till barnen som kan komma att läsa denna text vill jag understryka att jag på inget sätt varken bekräftar eller dementerar några som helst uppgifter.

Dela med dig!
  • Facebook
  • TwitThis

Och nu är det ljug igen…

Till min stora förvåning hörde jag häromdagen på radio att man ljuger i snitt 4-5 gånger per dag. Är det så illa? var givetvis det första jag tänkte. Sen lade radioprataren till att det främst är småbarnsföräldrar som bidrar till att hålla statistiken uppe, och då kändes det hela plötsligt fullt förståeligt. För även om man i grunden vill vara en sanningsenlig förälder som bygger beslut och resonemang på fakta och logik, så slinker det obetänksamt in ett och annat tandtroll i argumentationen när orken stundom tryter. Med undantaget december månad, för i december har ”ljuget” legitim högsäsong!

Jag vet inte vad det beror på, men lika självklart som det är att i stort hålla sig till sanningen resten av året, lika naturligt triggas ljugreflexen igång så fort adventsljusstakar plockas fram och stjärnor hängs upp i fönstren. Det börjar med en liten oskyldig lögn om tomten och plötsligt står man stadigt fast i ljugarträsket.

 I vår familj har lögnbördan blivit dubbel i och med uppfinnandet av hustomten: Vårt första barn firar sin första jul och av en god vän till familjen får vi en liten stickad tomte. Själklart får den charmige tomten en hedersplats bland alla julsaker och lika självklart åker han fram igen jul efter jul. Det är inte förrän året då barnet får sin första paketadventskalender som jag begår det fatala misstaget att komma med påståendet: -Det är hustomten som har gjort kalendern åt dig. Han är mycket god vän med jultomten. Och med det har den stickade leksaken fått evigt liv!

För ett litet barn är en paketkalender givetvis något utöver det vanliga och har man väl myntat en sådan här superlögn med inblandning av det övernaturliga, är det stört omöjligt att dra sig ur.

 Tradition! Jo, visst hade jag också en paketkalender när jag var liten och på något sätt befäste den nedräkningen till jul och fyllde atmosfären med en sagolik förväntan. Självklar ville jag göra detsamma för mitt eget barn och så långt var allt okej. Med lite hjälp från farmor och mormor var det dessutom lätt som en plätt att svänga ihop 24 paket. Att det var hustomten som formellt låg bakom det hela, kändes bara rart.

Men vad jag inte hade räknat med var att jag plötsligt skulle ha tre barn, (vilket innebär 72 paket och försök att hålla koll på det klockan halv två på natten den 30:e november), att första december numera alltid kommer minst fem veckor tidigare än man är beredd på, (eftersom jag nu arbetar heltid och de tre barnen i regel tar resten av min vakna tid i anspråk), och att ungarna dessutom är odrägligt smarta och jag därför är tvungen att hålla koll på minsta paketdetalj, (vilket vanligtvis slutar med ännu en halvdålig lögn eller ett obegripligt resonemang); -Har hustomten använt sånt här paketpapper som vi har? -Ja du vet kära barn, hustomten bor ju här så han kan bara använda av det som finns i huset. -Men sånt här julpapper har vi ju inte hemma. -Ähm… Ja tänkt vad han är duktig på att hitta på! (?)

 Dessutom har hustomten i takt med att barnen blivit egensinnigare inträtt rollen som hemlig agent, som på ett Stasi-liknande sätt ”liksom” rapporterar alla bus till sin chef, jultomten.

Men vad säger man när ett av barnen använder hustomten som fotboll och sparkar honom i magen? Jo, för jultomten kommer väl bara till snälla barn? Nja, julafton kommer i alla fall, trots att många förmaningar besvaras med bus och barnen varken gör som man säger eller ”äter upp sin spenat”. -Men hustomten är ju bara en docka, konstaterade min då fyraåriga dotter med obrydd självklarhet och provbet honom i näsan.

Jag har insett att åldern börjat ta ut sin rätt, dvs. barnens ålder, men obegripligt fortsätter jag envist med tappra försök att hålla den inarbetade lögnen vid liv: -Nu såg jag en tomtenisse i trädgården och han kommer att berätta allt för jultomten, hör jag mig själv säga och med ens har lögnen trappats upp ännu ett snäpp och barnen ser tämligen skräckslagna ut när de oroligt blickar ut mot midvintermörkret.

 Man kan väl knappast påstå att samvetet är det bästa, för det här med lögner sätter sig i magen även om syftet ursprungligen är gott. Visserligen har inte min tunga färgats lila, vilket jag bedyrat för barnen att den gör när man ljuger, men jag mer än någon annan i familjen längtar efter julafton, för till skillnad mot i sången så varar tack och lov inte ljuget (julen) fram till påska.

 Efter en grand final den tjugofjärde, då min man som vanligt fått slut på snus efter Kalle Anka och gått iväg till kiosken, omsorgsfullt plockat av vigselringar och klocka, iklätt sig den hemsydda tomtemunderingen med inbyggd änglahårsperuk i luvan, runda Harry Potter-glasögon och kudde på magen, och inför en trio barn med tindrande ögon skockat om alla rapporter han fått från sin kompis hustomten om hur barnen skött sig väl under året, är ljugarsäsongen över för vår del. Sen kan vi lugnt se fram emot 11 månader av ärligheten själv.  Ja, förutom en och annan påskhare förstås…

Dela med dig!
  • Facebook
  • TwitThis