Och nu är det ljug igen…

Till min stora förvåning hörde jag häromdagen på radio att man ljuger i snitt 4-5 gånger per dag. Är det så illa? var givetvis det första jag tänkte. Sen lade radioprataren till att det främst är småbarnsföräldrar som bidrar till att hålla statistiken uppe, och då kändes det hela plötsligt fullt förståeligt.
För även om man i grunden vill vara en sanningsenlig förälder som bygger beslut och resonemang på fakta och logik, så slinker det obetänksamt in ett och annat tandtroll i argumentationen när orken stundom tryter.
Med undantaget december månad, för i december har ”ljuget” legitim högsäsong!

Jag vet inte vad det beror på, men lika självklart som det är att i stort hålla sig till sanningen resten av året, lika naturligt triggas ljugreflexen igång så fort adventsljusstakar plockas fram och stjärnor hängs upp i fönstren. Det börjar med en liten oskyldig lögn om tomten och plötsligt står man stadigt fast i ljugarträsket.

 I vår familj har lögnbördan blivit dubbel i och med uppfinnandet av hustomten:
Vårt första barn firar sin första jul och av en god vän till familjen får vi en liten stickad tomte. Själklart får den charmige tomten en hedersplats bland alla julsaker och lika självklart åker han fram igen jul efter jul. Det är inte förrän året då barnet får sin första paketadventskalender som jag begår det fatala misstaget att komma med påståendet:
-Det är hustomten som har gjort kalendern åt dig. Han är mycket god vän med jultomten.
Och med det har den stickade leksaken fått evigt liv!

För ett litet barn är en paketkalender givetvis något utöver det vanliga och har man väl myntat en sådan här superlögn med inblandning av det övernaturliga, är det stört omöjligt att dra sig ur.

 Tradition! Jo, visst hade jag också en paketkalender när jag var liten och på något sätt befäste den nedräkningen till jul och fyllde atmosfären med en sagolik förväntan. Självklar ville jag göra detsamma för mitt eget barn och så långt var allt okej. Med lite hjälp från farmor och mormor var det dessutom lätt som en plätt att svänga ihop 24 paket. Att det var hustomten som formellt låg bakom det hela, kändes bara rart.

Men vad jag inte hade räknat med var att jag plötsligt skulle ha tre barn, (vilket innebär 72 paket och försök att hålla koll på det klockan halv två på natten den 30:e november), att första december numera alltid kommer minst fem veckor tidigare än man är beredd på, (eftersom jag nu arbetar heltid och de tre barnen i regel tar resten av min vakna tid i anspråk), och att ungarna dessutom är odrägligt smarta och jag därför är tvungen att hålla koll på minsta paketdetalj, (vilket vanligtvis slutar med ännu en halvdålig lögn eller ett obegripligt resonemang);
-Har hustomten använt sånt här paketpapper som vi har?
-Ja du vet kära barn, hustomten bor ju här så han kan bara använda av det som finns i huset.
-Men sånt här julpapper har vi ju inte hemma.
-Ähm… Ja tänkt vad han är duktig på att hitta på! (?)

 Dessutom har hustomten i takt med att barnen blivit egensinnigare inträtt rollen som hemlig agent, som på ett Stasi-liknande sätt ”liksom” rapporterar alla bus till sin chef, jultomten.

Men vad säger man när ett av barnen använder hustomten som fotboll och sparkar honom i magen? Jo, för jultomten kommer väl bara till snälla barn? Nja, julafton kommer i alla fall, trots att många förmaningar besvaras med bus och barnen varken gör som man säger eller ”äter upp sin spenat”.
-Men hustomten är ju bara en docka, konstaterade min då fyraåriga dotter med obrydd självklarhet och provbet honom i näsan.

Jag har insett att åldern börjat ta ut sin rätt, dvs. barnens ålder, men obegripligt fortsätter jag envist med tappra försök att hålla den inarbetade lögnen vid liv:
-Nu såg jag en tomtenisse i trädgården och han kommer att berätta allt för jultomten, hör jag mig själv säga och med ens har lögnen trappats upp ännu ett snäpp och barnen ser tämligen skräckslagna ut när de oroligt blickar ut mot midvintermörkret.

 Man kan väl knappast påstå att samvetet är det bästa, för det här med lögner sätter sig i magen även om syftet ursprungligen är gott. Visserligen har inte min tunga färgats lila, vilket jag bedyrat för barnen att den gör när man ljuger, men jag mer än någon annan i familjen längtar efter julafton, för till skillnad mot i sången så varar tack och lov inte ljuget (julen) fram till påska.

 Efter en grand final den tjugofjärde, då min man som vanligt fått slut på snus efter Kalle Anka och gått iväg till kiosken, omsorgsfullt plockat av vigselringar och klocka, iklätt sig den hemsydda tomtemunderingen med inbyggd änglahårsperuk i luvan, runda Harry Potter-glasögon och kudde på magen, och inför en trio barn med tindrande ögon skockat om alla rapporter han fått från sin kompis hustomten om hur barnen skött sig väl under året, är ljugarsäsongen över för vår del. Sen kan vi lugnt se fram emot 11 månader av ärligheten själv. 
Ja, förutom en och annan påskhare förstås…

Dela med dig!
  • Facebook
  • TwitThis

Leave a Reply